10/11 2008
Som jag tidigare berättat har jag valt att vara anonym, däremot finns det en del saker värda för er läsare att veta.
Anledningen till varför tanken om att skapa en blogg uppkom var för att jag har haft ätstörningar sedan ett halvår tillbaka och att det på senaste tiden har börjat bli riktigt allvarligt. Detta medför flertals problem. Inte minst hälsan utan även humöret. Trots att jag har en stor omkrets av nära och kära som bryr sig om mig och stödjer mig, känner jag mig ensam. Jag kan inte delge dem all den information jag besitter, det skulle få alltför många konsekvenser.
Det är svårt att erkänna detta, men det är väsentligt, ett måste. Jag har anorexia. Det är fruktansvärt och jag kan fortfarande inte begripa hur jag hamnat här. Det är därför det är så tungt att uttrycka det. Det gör oerhört ont.
Att vara en kluven människa, för det är man när man har denna psykiska sjukdom, är ingenting jag någonsin önskat. Det är detta som är det läskiga. Hur mycket jag än vill återfå den kropp jag förut ägde, sätter sig en annan del av mig emot. Samtidigt som jag längtar efter att få se ut som jag gjorde, är jag rädd och ovillig att gå upp i vikt. Dagligen slåss dessa två sidor. Jag försöker gång på gång att inte följa den sistnämda, sjukdomens, men olyckligt nog slutar det alltid med att jag planerar möjliga sätt att klara av att behålla den låga vikt jag har, om inte mindre.
Eftersom jag är 17 år bor jag fortfarande tillsammans med min familj som består av ett äldre syskon och två föräldrar. De är alla medvetna om att jag har ätstörningar, men de vet inte allt. Att jag inte behåller det jag ätit är en punkt de inte känner till. De har frågat upprepade gånger och jag har ständigt förnekat det, vilket är fel. Jag vill så gärna bli frisk, och det skulle underlättas något otroligt om de visste om denna detalj för att de skulle kunna hjälpa mig fullt ut, men den andra synen finns fortfarande där. Den förbjuder mig att meddela dem, eftersom det vore slutet på den jättesmala jag.
Sanningen är att jag aldrig har varit tjock. Jag har aldrig varit mullig. Folk har alltid antytt att jag är så smal, inte onormalt smal visserligen, utan jag har haft en kropp att avguda. Jag har ätit bra, på gränsen till för mycket emellanåt, och även fast jag småätit och fått i mig en för stor mängd onyttigheter, har jag fortfarande haft samma kroppsbyggnad. Jag har i stort sett kunnat äta vad jag velat utan att gå upp i vikt.
Det är smärtsamt att en del av mig vägrar samarbeta för att bli den personen igen. Det gör så obeskrivligt ont. Men, det är sjukdomen som får mig att befinna mig här. Jag skulle aldrig välja att vara sjuk om jag kunde. Det är psykiskt och ingenting man någonsin väljer. Saker i livet påverkar en och plötsligt är man där. Vissa har svårare än andra. Vissa är starkare än andra. Det är viktigt att komma ihåg.
Det jag vill åstadkomma med de inlägg jag kommer att skriva i framtiden är att få andra att förstå vad det innebär att vara sjuk på det sätt jag är. Jag vill absolut inte inspirera någon att falla ned i denna mörka tillvaro, utan jag vill snarare avskräcka. Bevisa att det är ett rent helvete så att folk som ev. ligger i riskzonen men som har kvar förnuftet inte blir värre. Det går så fort när det väl går nedför, och jag vill råda alla till att ta sig ur så fort ni bara kan innan det är för sent.
Ta hand om er!
Anledningen till varför tanken om att skapa en blogg uppkom var för att jag har haft ätstörningar sedan ett halvår tillbaka och att det på senaste tiden har börjat bli riktigt allvarligt. Detta medför flertals problem. Inte minst hälsan utan även humöret. Trots att jag har en stor omkrets av nära och kära som bryr sig om mig och stödjer mig, känner jag mig ensam. Jag kan inte delge dem all den information jag besitter, det skulle få alltför många konsekvenser.
Det är svårt att erkänna detta, men det är väsentligt, ett måste. Jag har anorexia. Det är fruktansvärt och jag kan fortfarande inte begripa hur jag hamnat här. Det är därför det är så tungt att uttrycka det. Det gör oerhört ont.
Att vara en kluven människa, för det är man när man har denna psykiska sjukdom, är ingenting jag någonsin önskat. Det är detta som är det läskiga. Hur mycket jag än vill återfå den kropp jag förut ägde, sätter sig en annan del av mig emot. Samtidigt som jag längtar efter att få se ut som jag gjorde, är jag rädd och ovillig att gå upp i vikt. Dagligen slåss dessa två sidor. Jag försöker gång på gång att inte följa den sistnämda, sjukdomens, men olyckligt nog slutar det alltid med att jag planerar möjliga sätt att klara av att behålla den låga vikt jag har, om inte mindre.
Eftersom jag är 17 år bor jag fortfarande tillsammans med min familj som består av ett äldre syskon och två föräldrar. De är alla medvetna om att jag har ätstörningar, men de vet inte allt. Att jag inte behåller det jag ätit är en punkt de inte känner till. De har frågat upprepade gånger och jag har ständigt förnekat det, vilket är fel. Jag vill så gärna bli frisk, och det skulle underlättas något otroligt om de visste om denna detalj för att de skulle kunna hjälpa mig fullt ut, men den andra synen finns fortfarande där. Den förbjuder mig att meddela dem, eftersom det vore slutet på den jättesmala jag.
Sanningen är att jag aldrig har varit tjock. Jag har aldrig varit mullig. Folk har alltid antytt att jag är så smal, inte onormalt smal visserligen, utan jag har haft en kropp att avguda. Jag har ätit bra, på gränsen till för mycket emellanåt, och även fast jag småätit och fått i mig en för stor mängd onyttigheter, har jag fortfarande haft samma kroppsbyggnad. Jag har i stort sett kunnat äta vad jag velat utan att gå upp i vikt.
Det är smärtsamt att en del av mig vägrar samarbeta för att bli den personen igen. Det gör så obeskrivligt ont. Men, det är sjukdomen som får mig att befinna mig här. Jag skulle aldrig välja att vara sjuk om jag kunde. Det är psykiskt och ingenting man någonsin väljer. Saker i livet påverkar en och plötsligt är man där. Vissa har svårare än andra. Vissa är starkare än andra. Det är viktigt att komma ihåg.
Det jag vill åstadkomma med de inlägg jag kommer att skriva i framtiden är att få andra att förstå vad det innebär att vara sjuk på det sätt jag är. Jag vill absolut inte inspirera någon att falla ned i denna mörka tillvaro, utan jag vill snarare avskräcka. Bevisa att det är ett rent helvete så att folk som ev. ligger i riskzonen men som har kvar förnuftet inte blir värre. Det går så fort när det väl går nedför, och jag vill råda alla till att ta sig ur så fort ni bara kan innan det är för sent.
Ta hand om er!
Inledning
Hej och välkommen till min blogg!
Jag har länge funderat på att börja skriva. Det finns så mycket jag vill förmedla, så mycket jag vill få sagt. Kanske är det för min egen skull, för att underlätta min situation och hjälpa mig själv. Jag behöver det. Jag är i behov av att prata och förklara. Det spelar ingen roll om läsarsiffrorna inte blir höga. Jag tror att jag kommer få ut något av att börja skriva.
Jag har valt att vara anonym och kommer därmed inte att ange mitt namn, min adress eller andra privata uppgifter. Jag kommer heller inte att lägga upp några personliga bilder eller liknande. Detta pga. olika omständigheter.
Har ni några frågor eller känner att ni vill kontakta mig hänvisar jag till: [email protected]
Ha det bra!
Jag har länge funderat på att börja skriva. Det finns så mycket jag vill förmedla, så mycket jag vill få sagt. Kanske är det för min egen skull, för att underlätta min situation och hjälpa mig själv. Jag behöver det. Jag är i behov av att prata och förklara. Det spelar ingen roll om läsarsiffrorna inte blir höga. Jag tror att jag kommer få ut något av att börja skriva.
Jag har valt att vara anonym och kommer därmed inte att ange mitt namn, min adress eller andra privata uppgifter. Jag kommer heller inte att lägga upp några personliga bilder eller liknande. Detta pga. olika omständigheter.
Har ni några frågor eller känner att ni vill kontakta mig hänvisar jag till: [email protected]
Ha det bra!
