Jag får ursäkta för hemsk uppdatering! Det har hänt mycket i mitt liv under de månader som passerat och jag har haft annat att tänka på. Jag har lagt fokus på min sjukdom.

Några dagar efter att jag skrev det senaste inlägget blev min situation blottad. All den information jag sade att jag inte kunde dela med min omgivning kom ut. Jag blev påkommen. Mina föräldrar fann de sista pusselbitarna för att få bevisat för sig att jag regelbundet stoppade fingrarna i halsen efter en måltid, vilket de anat sedan en tid tillbaka men inte fått klart för sig. Jag hade förnekat det gång på gång. Ljugit dem rakt upp i deras ansikten. Gått dem bakom ryggen och gömt mig med den enda trygghet jag kunde känna: Ana, den andra personen inom mig.

I samband med upptäckten försvann stora delar av det liv jag kände till. Som sjuttonåring börjar man frigöra sig ifrån sina föräldrar. Man förbereder sig inför självständigheten och ansvaret att ta hand om sig själv. För mig blev omställningen tvärtom.

Istället för att bli tilldelad all den frihet man efterlängtar var jag tvungen att ta ett steg tillbaka. Det kändes som att jag blev 14 år yngre, om inte mer. Jag fick inte sova i mitt rum. Hädanefter skulle jag krypa ned bredvid mamma, eventuellt pappa, så att de säkert visste att det inte fanns någon chans för sjukdomen att styra. Jag fick inte gå på toa ensam. Badrumsdörren skulle vara öppen och de kom kontrollerande in för att se att allt var okej. Jag fick inte duscha ifred. Samma regler gällde här: öppen dörr och övervakning. Jag fick inte gå ut. Jag fick inte prata i telefon avskilt. Jag fick inte vara utan uppsyn. Ständigt skulle någon vaka över mig, precis som att jag vore tre. Det skulle inte finnas utrymme för mig att fortsätta den tillvaro Ana så vackert byggt upp åt mig.

Att leva inom den tillsyn jag utan val fick göra skapade en förskräcklig ångest. Det kändes som att jag svek Ana, som varit så snäll gäntemot mig. Eller hade hon det? Tack vare henne blev jag smal. Utan hennes hjälp hade det aldrig funnits något problem att inte kunna fylla ut mina behåar eller att klä mig i jeans utan att få stuprör i minsta storlek att se ut som baggie. Inte heller hade jag frusit trots att jag låg nedbäddad i duntäcket, vaknat med överraskningen av en stor hårtuss på kudden eller med panik då jag drömt att någonting kommit ned i magen. Jag hade inte haft ett skadligt BMI.

Ana var rasande. Sex gånger om dagen skulle jag börja äta, allt skulle behållas.
Att med tvång ta detta steg, från att svälta sig och inte ens tillåta en gurkbit att stanna kvar i systemet, till att sitta vid matbordet sex gånger om dagen och äta riktiga portioner mat och låta kroppen ta till vara på allt, är något jag än kämpar med. Det gör ont. Jag lever med en oupphörlig ångest. Mat är mitt hot.

De senaste månaderna har jag varit på sjukhuset två gånger. Första gången gjorde jag ett EKG (undersökning av hjärtats elektriska aktivitet) för att se att jag inte har hjärtsvikt, andra gången utredde vi eventuell epilepsi.
Jag har varit på akuten tre gånger. Första gången tog jag blodprover, andra gången hade jag en ångestattack och var inte vid medvetandet, tredje gången låg jag under observation i överbevakningsrummet då jag hade ytterligare en djup ångestattack jag inte minns något ifrån.
Jag har varit på Serafen flertal gånger. Tagit blodprover, vägts, gjort läkarundersökning och pratat om inläggning.
Jag har varit på BUP Psykiatrin tre gånger. Pratat om mitt tillstånd.
Jag har gått på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) en gång i veckan. Fått matschema, vägts, gjort läkarundersökning och pratat om mitt tillstånd.
Jag har gått hos en terapeut en gång i veckan. Pratat om mitt tillstånd.

Detta är ett helvete. Mitt liv är ett helvete.