4/3 2009

Jag får ursäkta för hemsk uppdatering! Det har hänt mycket i mitt liv under de månader som passerat och jag har haft annat att tänka på. Jag har lagt fokus på min sjukdom.

Några dagar efter att jag skrev det senaste inlägget blev min situation blottad. All den information jag sade att jag inte kunde dela med min omgivning kom ut. Jag blev påkommen. Mina föräldrar fann de sista pusselbitarna för att få bevisat för sig att jag regelbundet stoppade fingrarna i halsen efter en måltid, vilket de anat sedan en tid tillbaka men inte fått klart för sig. Jag hade förnekat det gång på gång. Ljugit dem rakt upp i deras ansikten. Gått dem bakom ryggen och gömt mig med den enda trygghet jag kunde känna: Ana, den andra personen inom mig.

I samband med upptäckten försvann stora delar av det liv jag kände till. Som sjuttonåring börjar man frigöra sig ifrån sina föräldrar. Man förbereder sig inför självständigheten och ansvaret att ta hand om sig själv. För mig blev omställningen tvärtom.

Istället för att bli tilldelad all den frihet man efterlängtar var jag tvungen att ta ett steg tillbaka. Det kändes som att jag blev 14 år yngre, om inte mer. Jag fick inte sova i mitt rum. Hädanefter skulle jag krypa ned bredvid mamma, eventuellt pappa, så att de säkert visste att det inte fanns någon chans för sjukdomen att styra. Jag fick inte gå på toa ensam. Badrumsdörren skulle vara öppen och de kom kontrollerande in för att se att allt var okej. Jag fick inte duscha ifred. Samma regler gällde här: öppen dörr och övervakning. Jag fick inte gå ut. Jag fick inte prata i telefon avskilt. Jag fick inte vara utan uppsyn. Ständigt skulle någon vaka över mig, precis som att jag vore tre. Det skulle inte finnas utrymme för mig att fortsätta den tillvaro Ana så vackert byggt upp åt mig.

Att leva inom den tillsyn jag utan val fick göra skapade en förskräcklig ångest. Det kändes som att jag svek Ana, som varit så snäll gäntemot mig. Eller hade hon det? Tack vare henne blev jag smal. Utan hennes hjälp hade det aldrig funnits något problem att inte kunna fylla ut mina behåar eller att klä mig i jeans utan att få stuprör i minsta storlek att se ut som baggie. Inte heller hade jag frusit trots att jag låg nedbäddad i duntäcket, vaknat med överraskningen av en stor hårtuss på kudden eller med panik då jag drömt att någonting kommit ned i magen. Jag hade inte haft ett skadligt BMI.

Ana var rasande. Sex gånger om dagen skulle jag börja äta, allt skulle behållas.
Att med tvång ta detta steg, från att svälta sig och inte ens tillåta en gurkbit att stanna kvar i systemet, till att sitta vid matbordet sex gånger om dagen och äta riktiga portioner mat och låta kroppen ta till vara på allt, är något jag än kämpar med. Det gör ont. Jag lever med en oupphörlig ångest. Mat är mitt hot.

De senaste månaderna har jag varit på sjukhuset två gånger. Första gången gjorde jag ett EKG (undersökning av hjärtats elektriska aktivitet) för att se att jag inte har hjärtsvikt, andra gången utredde vi eventuell epilepsi.
Jag har varit på akuten tre gånger. Första gången tog jag blodprover, andra gången hade jag en ångestattack och var inte vid medvetandet, tredje gången låg jag under observation i överbevakningsrummet då jag hade ytterligare en djup ångestattack jag inte minns något ifrån.
Jag har varit på Serafen flertal gånger. Tagit blodprover, vägts, gjort läkarundersökning och pratat om inläggning.
Jag har varit på BUP Psykiatrin tre gånger. Pratat om mitt tillstånd.
Jag har gått på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) en gång i veckan. Fått matschema, vägts, gjort läkarundersökning och pratat om mitt tillstånd.
Jag har gått hos en terapeut en gång i veckan. Pratat om mitt tillstånd.

Detta är ett helvete. Mitt liv är ett helvete.

10/11 2008

Som jag tidigare berättat har jag valt att vara anonym, däremot finns det en del saker värda för er läsare att veta.

Anledningen till varför tanken om att skapa en blogg uppkom var för att jag har haft ätstörningar sedan ett halvår tillbaka och att det på senaste tiden har börjat bli riktigt allvarligt. Detta medför flertals problem. Inte minst hälsan utan även humöret. Trots att jag har en stor omkrets av nära och kära som bryr sig om mig och stödjer mig, känner jag mig ensam. Jag kan inte delge dem all den information jag besitter, det skulle få alltför många konsekvenser.

Det är svårt att erkänna detta, men det är väsentligt, ett måste. Jag har anorexia. Det är fruktansvärt och jag kan fortfarande inte begripa hur jag hamnat här. Det är därför det är så tungt att uttrycka det. Det gör oerhört ont.
Att vara en kluven människa, för det är man när man har denna psykiska sjukdom, är ingenting jag någonsin önskat. Det är detta som är det läskiga. Hur mycket jag än vill återfå den kropp jag förut ägde, sätter sig en annan del av mig emot. Samtidigt som jag längtar efter att få se ut som jag gjorde, är jag rädd och ovillig att gå upp i vikt. Dagligen slåss dessa två sidor. Jag försöker gång på gång att inte följa den sistnämda, sjukdomens, men olyckligt nog slutar det alltid med att jag planerar möjliga sätt att klara av att behålla den låga vikt jag har, om inte mindre.

Eftersom jag är 17 år bor jag fortfarande tillsammans med min familj som består av ett äldre syskon och två föräldrar. De är alla medvetna om att jag har ätstörningar, men de vet inte allt. Att jag inte behåller det jag ätit är en punkt de inte känner till. De har frågat upprepade gånger och jag har ständigt förnekat det, vilket är fel. Jag vill så gärna bli frisk, och det skulle underlättas något otroligt om de visste om denna detalj för att de skulle kunna hjälpa mig fullt ut, men den andra synen finns fortfarande där. Den förbjuder mig att meddela dem, eftersom det vore slutet på den jättesmala jag.

Sanningen är att jag aldrig har varit tjock. Jag har aldrig varit mullig. Folk har alltid antytt att jag är så smal, inte onormalt smal visserligen, utan jag har haft en kropp att avguda. Jag har ätit bra, på gränsen till för mycket emellanåt, och även fast jag småätit och fått i mig en för stor mängd onyttigheter, har jag fortfarande haft samma kroppsbyggnad. Jag har i stort sett kunnat äta vad jag velat utan att gå upp i vikt.
Det är smärtsamt att en del av mig vägrar samarbeta för att bli den personen igen. Det gör så obeskrivligt ont. Men, det är sjukdomen som får mig att befinna mig här. Jag skulle aldrig välja att vara sjuk om jag kunde. Det är psykiskt och ingenting man någonsin väljer. Saker i livet påverkar en och plötsligt är man där. Vissa har svårare än andra. Vissa är starkare än andra. Det är viktigt att komma ihåg.


Det jag vill åstadkomma med de inlägg jag kommer att skriva i framtiden är att få andra att förstå vad det innebär att vara sjuk på det sätt jag är. Jag vill absolut inte inspirera någon att falla ned i denna mörka tillvaro, utan jag vill snarare avskräcka. Bevisa att det är ett rent helvete så att folk som ev. ligger i riskzonen men som har kvar förnuftet inte blir värre. Det går så fort när det väl går nedför, och jag vill råda alla till att ta sig ur så fort ni bara kan innan det är för sent.

Ta hand om er!

Inledning

Hej och välkommen till min blogg!

Jag har länge funderat på att börja skriva. Det finns så mycket jag vill förmedla, så mycket jag vill få sagt. Kanske är det för min egen skull, för att underlätta min situation och hjälpa mig själv. Jag behöver det. Jag är i behov av att prata och förklara. Det spelar ingen roll om läsarsiffrorna inte blir höga. Jag tror att jag kommer få ut något av att börja skriva.

Jag har valt att vara anonym och kommer därmed inte att ange mitt namn, min adress eller andra privata uppgifter. Jag kommer heller inte att lägga upp några personliga bilder eller liknande. Detta pga. olika omständigheter.
Har ni några frågor eller känner att ni vill kontakta mig hänvisar jag till: skadadtillvaro@hotmail.com

Ha det bra!

Om

Min profilbild

RSS 2.0